tio mil söder om oslo

En vecka på jobbet avklarat! Så himla bra det känns. Tänk att jag överlevde! Men idag var det faktiskt den vidrigaste dagen av alla dagar. Ett tag stod jag och Emma mitt emot varandra och skrek följande (ja vi skrek, det är enda sättet att göra sig hörd på fabriken);

Jag: Öhh Emma nu börjar det rasa för mig, HJÄLP!!!!!
Emma: Alltså jag hinner inte, jag måste springa till lockmaskinen NUUUU!!
Jag: MEN??!!?!?!?!?!?!  DET RASAR!!! DET HÄR HÄNDER INTE!! JAG STÅR INTE UT!
Emma: Jag vet.
Jag: VAD ÄR DET HÄR FÖR SKIT EGENTLIGEN? HUR KAN MÄNNISKORNA SOM GÅR FÖRBI OSS SOVA OM NÄTTERNA? VARFÖR ÄR DET INGEN SOM HJÄLPER OSS?

Tur tur tur att jag gör det här med så fina vänner vid min sida. Fina härliga glada vänner. Dom har redan kommit över det här hur-kan-det-här-vara-lagligt-stadiet som jag är inne i nu. Dom är verkligen tre musketörer att lita på. Skönt!

Nu är det helg. Blir alldeles fnittrig av den tanken. Hihihi! Ikväll myser vi tillsammans med Anton och Kosta (som för övrigt är sjukt snälla mot oss). Imorgon är det Idol-maraton på dagen och på kvällen ska vi ha inflytttningsfest för mig. Whooooppidoo! Det här blir bra!

Hörs snart! Gillar er!